Varifrån har den svenska statsmakten tagit sig rättigheten att leka gud för att styra det “civila samhället” med sofistikerade bioteknologier?
Termen “civila samhället” är ett politiskt och akademiskt modeord. Termen är av stor politisk betydelse i de politiska debatterna, men det är ganska oklart om den politiska termen förstås av allmänheten. Även historiskt finns det mycket förvirring och oklarheter om hur termen satts in i de politiska debatterna.
Framför allt är det klart att “det civila samhället” används som ett kodord av bekvämlighetsskäl från regeringens sida för att göra överenskommelser. Regeringen är inte särskilt intresserad av att artikulera termen i detalj, även om det vore möjligt eller meningsfullt att göra det.
Utdrag ur Demokrati genom civilt samhälle?- av Magnus Dahlstedt “Under senare år har det så kallade ‘civila samhället’ blivit ett modeord. Att hänvisa till det civila samhället har också blivit något av en patentlösning på en rad samhälleliga och demokratiska ‘problem’ . Man förstår mer eller mindre vagt, vad begreppet står för och vilken funktion det civila samhället fyller. Men detta måste problematiseras i långt högre grad än vad som är fallet idag.
Siktet är i dessa politiska projekt är inställt på att styra samhället genom att forma medborgarnas sinnen och kroppar, att i grunden skapa “nyttiga individer” (Foucault, 1987: 246). Detta slags projekt fångade Foucault i bergreppet governmentality. Begreppet består av govern – att styra – och av mentality – förställningar eller mentalitet. Med denna konstellation ville han sätta fokus på hur makten griper in i våra sinnen och kroppar, hur den gestaltar det vi tänker och gör.
Demokratiminister Britta Lejon (1999) betonar exempelvis att det behövs ett ‘perspektivbyte inom demokratidebatten’ som i högre grad ställer ‘medborgarens berättigade krav på mer makt över vardagen och över politikens utformning i centrum’.”
Tre viktiga begrepp för styrning av det “civila samhället”: politiska rationaliteter, politiska program och politiska teknologier. Begreppen är som kinesiska askar, där den tidigare rymmer den senare.
En rationalitet centreras kring problem, vilka hanteras via upprättandet av politiska program.
Med politiska rationaliteter menas formuleringar och rättfärdigande av ett idealiserat schema för att representera, analysera och korrigera verkligheten. (Rose & Miller 1992:178)
Politiska program är enligt Rose inriktade på problemlösning. Generellt är styrning en problematiserande aktivitet, som kretsar kring problem, brister, misslyckanden, försummelser och svårigheter, vilka man önskar åtgärda (Rose & Miller 1992:181). Styrning går endast att förstå som svar på problem, men problem är alltid problem utifrån ett visst perspektiv; det finns inga problem i sig (Rose 1999:58). Utifrån identifieringen av problem upprättas program vars syfte är att lösa dessa. Program översätter politiska rationaliteter till något mer konkret gällande specifika problem. Ofta förekommer konkurrerande program. Upprättandet av program innebär att göra problemen kalkylerbara och hanterbara och att skapa ett intellektuellt maskineri för deras styrning (Rose & Miller 1992:182). Inspirerad av Latour menar Rose att program är performativa, dvs. programmen är ansvariga för att problemen framträder på det sätt som de gör och också att dessa förstås som möjliga att åtgärda; utan program inga (åtgärdsbara) problem (Rose & Miller 1992:182).
Politiska teknologier är enligt Rose vad som gör programmen praktiskt genomförbara, vilket innebär att skapa förbindelser mellan styrande och styrda: mellan programmakare, problemet och de som berörs av problem och program (Rose & Miller 1992:183, Rose 1999:52). För att program ska bli lyckosamma måste teknologierna skapa förbindelser som bildar nätverk, vilket innebär att de som enligt programmet är berörda drar åt samma håll. Det är inte makten som skapar nätverk utan etablerandet av nätverk innebär att makt uppstår (Rose & Miller 1992:183).
Teknologier fungerar som enrolleringsmekanismer, men kan vara av mycket skilda slag, såsom byggnader, skriftliga mötesinbjudningar, namnlistor och opinionsundersökningsresultat (Rose & Miller 1992:184, 187). Det handlar om mekanismer som erbjuder frivilliga möjligheter för individer och grupper att medverka i programmet och lösningen av problemen. När mekanismerna skapat förbindelser kan en del av nätverket också tala för andra delar. Upplevelser av gemensamma problem tilltar och gemensamma intressen skapas.
Rose använder dessa begrepp för att studera storskaliga förändringar i välfärdsstaten, som han menar alltmer kännetecknas av en avancerad liberalism som bygger på en tydlig uppdelning mellan stat och civilt samhälle. Vidare lyfts det civila samhället fram som något att värna, som en autonom sfär där individen kan uttrycka sig som ett fritt subjekt. Under dessa förhållanden blir den statliga styrningen av det civila samhället med nödvändighet komplicerad eftersom den inte bör finnas (Rose 1999).
Direkt kontroll är uteslutet, vilket innebär att mer sofistikerade instrument och mekanismer behöver utvecklas, vilka Rose benämner teknologier för styrning på avstånd (Rose & Miller 1992:180, jfr. Rose 1999: 49f). Denna maktutövning grundas på byggandet av allianser, att få ”de styrda som inte får styras” att känna sig autonoma, och därför måste instrumenten utgöra verktyg för de styrdas självutveckling. Ett närmast paradoxalt förhållande skapas mellan stat och civilt samhälle, där maktutövningen bedrivs utifrån syftet att inte märkas. Den kännetecknas mer av att få medborgare
och frivilliga organisationer att uppbära en reglerad frihet än av att påföra dem tvångsåtgärder (Rose & Miller 1992:174).
De varierande typer av teknologier som används syftar till att skapa ett ömsesidigt gillande mellan styrande och styrda, som innebär att det kan vara svårt att klargöra vem som är styrande respektive styrd. Det är nämligen i förbindelserna mellan parterna som makten skapas. Den ägs inte av någon part på förhand (Rose 1999:40, 95).
Autonomi är på detta sätt inte motsatsen till styrning utan blir en del av styrningsproblematiken och utgör ett redskap för styrning (Rose 1999:63). Styrning kan i ett avancerat liberalt samhälle sägas syfta till att få människor och grupper att känna sig autonoma. För att uppnå detta önskvärda tillstånd krävs att styrningen sker på avstånd, med hjälp av flexibla förbindelser (Rose 1999:49). Att styra är att anta en frihet hos det som ska styras, och att anpassa sig själv till denna, men samtidigt utnyttja den för sina egna syften (Rose 1999:4). Med inspiration från Latour kan detta benämnas som att samverkan döljs och separering framhålls.
En viktig länk för utförandet av denna ”subtila” styrning är experter (Rose 1993). I avancerat liberala samhällen har experter en ställning som ”oberoende” och har dessutom ofta högre trovärdighet jämfört med exempelvis politiker. De utgör därför ett viktigt redskap i en sofistikerad statlig styrning av det civila samhället, eftersom politiska lösningar ofta underbyggs och motiveras med hjälp av ”vetenskapliga sanningar” (Rose 1999:132). På detta sätt utvecklar experter en dubbel lojalitet, dels till styrningsobjekten som kan utgöras av klienter av allehanda slag, dels till sina uppdragsgivare som ofta utgörs av staten. Deras självbild bygger dock på att inte ha några andra lojaliteter än sanningen (Rose & Miller 1992:188).
KÄRNAVFALL !!
Som nämnts tidigare: En rationalitet centreras kring problem, vilka hanteras via upprättandet av politiska program. Avfallsfrågan skapas då de radioaktiva restprodukterna från klyvningen av atomkärnor problematiseras. Alltsedan 1970-talet, då restprodukterna omdefinierades och benämndes avfall, har de bedömts som ett problem som måste åtgärdas. Att upprätta ett program för kärnavfallet innebär att formulera en lösning, vilken i Sverige
blev KBS-metoden. Om du är intresserad finns hela artikeln här … Sociologin, hybriderna och den sociala verkligheten – exemplet kärnavfall
Fredrik Reinfeldt beskriver det “civila samhället” på följande sätt i hans bok – Det sovande folket, “Det handlar om två kraftfält som står mot varandra, där makten idag ligger hos stat och kommun och där moderaterna önskar förskjuta makten i det civila samhällets riktning. Det tydliggörs än mer när det civila samhället definieras i “Idéer för vår framtid”: När vi säger det civila samhället pekar vi på allt som inte skall vara styrt av statsmakterna och inte är del av den offentliga sektorn. Det civila samhället är alltså inte motsatsen till det militära utan motsatsen till den politikerstyrda delen av samhället. Det är en omistlig del av vår tillvaro.”